Ännu en som vill tycka men inte förstå!

”Gör om hela assistansreformen. Både brukare och personal skulle må bättre om alternativet blev servicebostad eller gruppbostad”, skriver Josefine Pettersson, boendeassistent i Uppsala i Kommunalarbetaren.

 

Ännu en som vill tycka men inte förstå. Det finns arbetsgivare inom alla branscher som inte borde vara arbetsgivare. Jag vill dock hävda att inom den personliga assistansen finns ett stort intresse från assistansanvändare, som i vissa fall är egna arbetsgivare åt sina assistenter, att behandla sina assistenter väl. En assistansanvändare har ett eget intresse av att den personliga assistenten mår bra och trivs på sin arbetsplats. Josefine använder sig av en retorik som lätt kan tolkas som att hon beskriver ett kollektivt problem. Som när hon skriver ”Det finns fler än Jonas därute.” Jag tror inte att det är ett kollektivt problem.

Grova påhopp

Jag vet inte om Josefine bara uttrycker sig klumpigt men hon tycks ha fått det mesta om bakfoten i den här insändaren. Värre är alla påståenden som om man läser dessa noga är faktiskt grova påhopp både på assistansanvändare och LSS-reformen i sig. Eller vad sägs om citatet: ”Han och många andra som har rätt till personlig assistans mår dåligt psykiskt.” Sett i sitt sammanhang får jag uppfattningen om att Josefine försöker säga att personlig assistans medför psykisk ohälsa. Ett uttalande som kräver en paus för att faktiskt greppa om vad det är jag läser. Jag vill snarare hävda att försämrad, fråntagen eller sänkt assistans mycket väl kan leda till psykisk ohälsa. Hon fortsätter därefter sitt diagnostiserande av assistansanvändarna: ”Traumadiagnoser är nog vanligare än man tror. Och andra psykiatriska diagnoser.”

Visar på okunskap om assistans

Josefine får det att låta som att hon vill värna både om assistansanvändarna och de personliga assistenterna. Hon attackerar självbestämmandet när hon kritiserar assistansanvändares makt att sparka assistenter där personkemin inte stämmer. Istället tror hon att det handlar om en vedergällning för att assistansanvändarna får kritik. Och ja, jag hade nog också sparkat min assistent om hen hade synpunkter på hur jag lever mitt liv eller hur jag mår. Jag hade inte stått ut en minut i samma rum med en person, som inte är utbildad läkare, som rapar upp psykiska diagnoser om mig på löpande band. Det är inte hens roll.
Men det finns också något väldigt rimligt i att assistansanvändare har makten att välja vem som ska utföra sådana sysslor som vi alla helst vill klara av själv men en del av oss behöver hjälp med. Ofta är det integritetsnära saker som att duscha, hjälp på toaletten eller i matsituationen. Självbestämmandet är kärnan av assistansen. När Josefin visar att hon inte har förstått det så visar hon sin okunskap om personlig assistans i dess helhet.

Upp till assistansanvändaren hur hen vill använda sin assistent

Hon fortsätter: ”Det omvända finns förstås också. Assistenter som utnyttjar sina brukare att göra egna ärenden på arbetstid. Detta skulle minska om personalen hade kollegor som ser vad den andre gör.”
Det kan förekomma, men det behövs ingen kontrollmekanism genom att sätta oss på institutioner för att säkerställa att assistenter utför sina arbetsuppgifter korrekt. Det är upp till assistansanvändaren hur hen vill använda sin assistent. Förhållandet mellan assistansanvändaren och den personliga assistenten är personligt och unikt. Över detta vardagliga arbete ska inga utomstående vaka eller blanda sig i. Assistansanvändaren är kontrollmekanismen! Jag vill här vara tydlig med att mitt perspektiv i den här frågan är personer med nedsatt rörelseförmåga.

Det är så assistans fungerar, Josefine!

”Jag tror att 90 procent av alla med personlig assistans skulle må 1000 procent bättre av att ha en servicebostad eller genom bo i en gruppbostad.”, säger Josefine. Hon tycks bygga dessa siffror på de 15-tal personer som hon arbetat som personlig assistent för. Hon skriver att ”Majoriteten av tiden sitter jag. Jag sitter för att brukaren pysslar med dator, tv eller dylikt.” Ja, det är så personlig assistans fungerar, Josefine. Vi gör det vi vill göra, när vi vill göra det och på det sätt som vi vill göra det. Det kan innebära att en assistent ibland får det lite tråkigt. Alternativet, som du anger, serviceboenden, skulle inte ge samma frihet. Det vet vi! Vi har redan varit där!

Josefine skriver: ”Vi är inte ett individsamhälle. Vi finns i kraften av att vara tillsammans.”
Det jag läser in i citatet är att assistansanvändare ska ses och hanteras som ett kollektiv. Ett resonemang som går helt på tvärs med både FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och vad hon skriver härnäst: ”Människa är en individ. Blir du isolerad för länge, inomhus, i ditt hem mår du inte bra. Det är samhällets skyldighet att göra om denna reform.” Det är just därför vi inte ska förstöra reformen, Josefine! Det är vår garant för att inte bli isolerad! Du vill göra precis tvärtom!

Vill vrida klockan tillbaka till institutionernas tid

Josefine igen: ”Och personer som har isolerat sig skulle få en naturlig mötesplats om de önskar. Man skulle kunna gå in och jobba med genomförandeplaner. Att bemöta personen där den är.” Mötesplats för vem? På vilket sätt är den naturlig? Josefine tycks vilja vrida tillbaka klockan och människosynen till institutionernas tid, där vi ska isoleras och bara umgås med varandra? Tack vare den personliga assistansen kan assistansanvändare ändå arbeta, ha ett rikt socialt liv (även med personer som inte har en funktionsnedsättning), spontant ta del av kulturlivet, osv. Josefine missar allt detta! ”Genomförandeplan” osar institution och vårdtänkande. Vi gör våra egna planer. En del är långsiktiga drömmar, andra vill vi vakna upp med på morgonen och genomföra direkt. Hur kan boendemiljön bli bättre än i sitt eget självvalda hem, Josefine? Och bemöta personen där den är, är ju precis det du inte gör! Du vill fånga in assistansanvändare och placera oss där vi inte vill vara!

Rasmus Isaksson, förbundsordförande i DHR

Print Friendly, PDF & Email

Publicerat: 2017-06-28 | Text: admin