Debattartikel – Lyckan att kunna parkera

Fyra tidigare förbundsordföranden skriver debattartikel om beslutet att avgiftsbelägga parkeringstillstånd i Stockholm.

Lycka är att finna en bilparkeringsplats. En enkel sanning att begripa för de flesta bilförare. Det som kanske är lite svårare att förstå är att den som har begränsad rörelseförmåga upplever lyckoruset också ur en annan dimension.

För oss som har denna begränsning är en parkeringsplats inte en praktisk lösning i ett stressat ögonblick där det funnits alternativ som buss, T-bana, en cykeltur eller några minuter längre promenad. Det är i första hand en möjlighet att överhuvudtaget förflytta sig i takt med andra, parkera och nå önskad adress.

Egen bil i kombination med parkeringstillstånd är för oss som är berörda en faktor i livet som skapar frihet och jämlikhet att kunna göra inköp, arbeta, umgås med andra, röra sig fritt. Den känslan av frihet är häftig! Och möjligheten är – inte att förglömma – avgörande för att kunna leva som andra!

Trycket på biltrafiken i Stockholm är stort. I ett sådant läge är det tyvärr en bitter sanning att parkeringstillstånd blir stulna, förfalskas eller på annat sätt missbrukas. Tillstånden från andra EU länder är dessutom betydligt lättare att missbruka jämfört med svenska tillstånd. Men vi vet att ”välgjorda” kopior av svenska tillstånd säljs på öppen gata i till exempel Bangkok. Man erbjuds till och med att välja mellan olika kommuner som utfärdare. Allt detta skapar tillfälle till att parkeringstillstånden blir en eftertraktad ”handelsvara” och olagligt använda. 

Parkeringsplatser, avsedda för personer med nedsatt rörelseförmåga, upptas helt enkelt av bilister som inte är berättigade att stå där. Givetvis måste åtgärder vidtas för att förhindra dessa olagliga handlingar. Frågan är hur det ska ske. Det finns en enkel väg att gå. Den vägen till lösning är att införa stora begränsningar i parkeringsmöjligheterna för den som är berättigad till ett sådant tillstånd. Tillståndet blir därmed inte lika eftertraktat. 

Lösningen drabbar då i första hand den som lagligen har tillståndet. Denna enkla lösning väntas politikerna i Stockholms stadshus klubba inom kort. Förslaget återfinns som en liten del i det stora förslaget till parkeringsstrategi och förslag till plan för gatuparkering. Vi är inte förvånade, men vi är svikna! 

Dessvärre är förslaget också ett tecken på en ny tendens i dagens politik. Det finns säkert många som vill vifta bort vårt resonemang som konspiratoriskt, men vi ser det inom flera politikområden. När kvinnor och män med funktionsnedsättningar börjar närma sig vattenytan för jämlika villkor genom olika system i välfärden, så tar politiska krafter tillfället i akt att strypa den möjligheten. Då tas kriminella handlingar som intäkt för att kunna göra neddragningar och begränsningar i systemen. (Jämför förslagen till ekonomiska begränsningar inom assistansersättningen.) 

Bekämpning av kriminella handlingar är rätt och riktig, därför blir den ett effektivt vapen för politiker som samtidigt vill begränsa möjligheten till jämlikhet för människor med funktionsnedsättningar. 

Det är en otäck utveckling som skrämmer oss.
Det sägs ofta att de individer som olagligt utnyttjar rättigheter inom välfärden handlar cyniskt och utan känsla för andra människors levnadsvillkor. Det är rätt. Det är emellertid också cyniskt och utan känsla för andra människors levnadsvillkor och för strävan mot jämlikhet att som politiken utnyttja kriminella och olagliga handlingar inom välfärden för att kunna genomföra begränsningar i olika rättigheter. Det är ett cyniskt sätt att få allmänheten invaggad i tron att politiken bekämpar kriminalitet och olagligheter, när den i själva verket bekämpar jämlikhet. 

Om förslaget kommer att antas i Stockholms fullmäktige den 13 juni påverkar det andra kommuners beslut i Stockholms län och i resten av landat. Det blir en förödande försämring för bilister med begränsad rörelseförmåga och det är absolut inte i överensstämmelse med FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Av det skälet förväntar vi oss att samtliga partier i fullmäktige föreslår återremiss av ärendet. 

Dessutom föreslår vi att partierna tar upp en förnyad, saklig diskussion med DHR och andra berörda funktionshinderorganisationer utifrån begrepp om jämlikhet och delaktighet med bilen som hjälpmedel i vardagslivet. En diskussion som i detta avseende bör konkretisera vad Sverige förbundit sig genom ratificeringen av ovan nämnda FN konvention.

DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder

Rasmus Isaksson förbundsordförande,

Nils Duwähl ordförande DHR Stockholm,

Maria Johansson f.d. förbundsordförande,

Karin Westlund f.d. förbundsordförande,

Birgitta Andersson f.d. förbundsordförande.

Print Friendly, PDF & Email