Det stormar igen i assistansfrågan

DHR kan så klart inte ha åsikter i varje enskilt sammanhang men det är solklart att något är alldeles på tok när en person som helt saknar armar inte anses vara berättigad till personlig assistans. Att en del av oss lyckas lägga an på och kunna utföra vissa moment i vårt eget liv får inte få så långtgående konsekvenser som det uppenbarligen handlar om när det gäller Mikael Andersson i Göteborg.

I det verkliga livet, det som vi lever, består inte det vi gör av isolerade ”insatser”. Det består av en räcka saker som vi gör. Att kunna utföra vissa delar på egen hand, med hjälpmedel och knep som resurser, får inte leda till att den handräckning som behövs däremellan dras undan. De handräckande momenten är förutsättningar för att hela kedjan ska fungera, utan dem fungerar vi inte alls. Men de är viktiga – de där sakerna som vi kan utföra på egen hand. Vi vill göra dem själva.

Vi kanske till och med är stolta över att vi lyckats tillskansa oss de där ögonblicken av upplevd självständighet. Jag kan borsta tänderna själv med eltandborste – fast någon måste ta ner den, sätta på tandkräm, trycka på knappen, stänga av den, skölja den och sätta tillbaka den i hållaren igen. ”Kan du borsta dina tänder själv? ”Ja, det kan jag!”

Bedömningsprocessen inom assistansen får inte vara så utformad att vi måste göra oss hjälplösa. Vi måste ha rätt att klara av att göra det vi kan. Men en process som räknar minuter utan sammanhang kan leda till sådana konsekvenser vi nu ser. Istället för att se till exempel en morgonrutin med personlig hygien och påklädning som ett helt assistansmoment styckas det upp i småbitar som beräknas utifrån minuter.

Om då en person, som i det här fallet saknar armar, har tillskansat sig att klara vissa av minuterna i processen så dras dess bort i beräkningen – även om tillgången till den personliga assistenten i nästa ögonblick är förutsättningen för att hela förloppet ska fungera. Genom att dra undan mattan för möjligheten att göra det vi kan, skapas passiva människor som inte tillåts uppleva det ovärderliga ögonblicket av självständighet.

Detta sker samtidigt som vi vet att det inom andra delar inom personlig assistans tjänas ohemult mycket pengar utan att något görs för att begränsa det. Vårt stolta svenska flaggskepp Personlig Assistans får snart hala ned flaggan och skämmas inför hur människor med funktionsnedsättning behandlas. Istället för att vara ”vår” reform har den blivit storföretags och riskkapitalbolags egen mjölko. Skamligt är vad det är!

Wenche Willumsen, ombudsman på DHR

Läs artikeln om Mikael Andersson i Göteborgsposten (publicerad 23 juni 2013)

DHRs kontaktpersoner i assistansfrågan
Wenche Willumsen, intressepolitisk samordnare/ ombudsman
016 35 30 20, 070 387 80 34

Rita Korva Thuresson, ledamot i DHRs förbundsstyrelse
070-678 67 38

Print Friendly, PDF & Email