Acceptera att personlig assistans är en nitlott

Blir besvärad och lätt provocerad av hur skev debatten om assistans blivit. Detaljfrågor om anhörigassistans, omprövning, behovsbedömning, barn, tillsyn – you name it – kastas som nygräddade pajer fram och tillbaka i en debatt som blivit ett totalt kaos. Som ett enda stort frågetecken är jag, och blir mer och mer förvirrad av varje gråtande familj, varje kallhamrad minister och varje rättskämpe som uttalar sig.

Jag vill försöka förtydliga för dig så du har en chans att hänga med och kanske till och med vågar säga något. Det är så här: livet är ett lotteri. För vissa är det en jackpott att reflexmässigt kunna stryka håret ur ögonen, att korsa sina ben, dricka en klunk vatten från glaset på bordet framför sig, sparka av täcket när det blir för varmt. För mig har livets lotteri delat ut en form av nitlott som innebär att jag behöver personlig assistans för att utföra dessa reflexmässiga handlingar. Pissigt, absolut, men det gör mig inte till ett ömkande offer för mina omständigheter. Det är definitivt inte mitt budskap här.

Jag inser att jag begär mycket när jag vill att du med jackpott i hand ska leva dig in i en situation som är nästan omöjlig att begripa. Speciellt när halva världen hela tiden krånglar till det genom att ta upp detaljer och tror att repetition ska övertyga dig. Det är också faktiskt helt okej att du inte förstår, kanske det inte heller är helt nödvändigt. Det jag behöver är egentligen bara att du accepterar faktum. Precis som du accepterar att jorden är rund och att jorden kretsar runt solen.

Acceptera att Personlig Assistans är en nitlott – för staten, för skattebetalaren, ja för alla. Inte minst för mig!

 

Karolina Celinska, Rättighetspolitisk samordnare och ombudsman på DHR

Print Friendly, PDF & Email