Rasmus Isakssons inledningsanförande på förbundsmötet

Förbundsordförande Rasmus Isaksson tal i sin helhet:

Jag vill börja med att hälsa alla välkomna till DHR:s förbundsmöte 2017. Särskilt roligt är att vi under helgen kommer gästas av såväl andra organisationer som av representanter från regeringen. Lite senare idag får vi höra ett hälsningsanförande härifrån scen från Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson. Vi kommer också få se och höra ett förinspelat hälsningsanförande från barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér. Åsa Regnér som också har samordningsansvaret för funktionshinderpolitiken i regeringen.

Förbundsmötet är DHR:s högsta beslutande organ. Det är nu vi har chansen att fatta bra gemensamma beslut om framtiden och bygga ett ännu starkare DHR. Framförallt har jag förhoppningen om att vi under den här helgen ska kunna enas om en gemensam vision om hur vi vill att samhället ska fungera. Om vi har denna bild klar för oss själva blir det också lättare att förklara för andra vad det är vi vill uppnå. Vi som är här, de flesta av oss, är här som ombud, förbundsstyrelseledamöter eller förtroendevalda i olika kommittéer eller arbetsgrupper.

Vi har fått ett förtroende av andra att erhålla ett uppdrag. Detta innebär både ansvar och möjligheter. Som förbund har vi också ett förtroende. Detta märker jag inte minst i möten med andra organisationer, med politiker eller när vi blir kontaktade av media. Tack vare förtroendet, både det enskilda för oss som individer och det gemensamma för oss som förbund, har vi möjligheter att påverka, inte bara vår egen vardag utan också livsvillkoren för många andra. Som organisation skulle vi kanske inte ha behövts om våra rättigheter tillgodosetts fullt ut och om alla hinder för vår delaktighet och rörelsefrihet vore borttagna. Där är vi inte ännu. Det finns fortfarande stor ojämlikhet i levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning och sämre förutsättningarna för personer med funktionsnedsättning att delta på jämlika villkor i samhället.

Ett exempel är inom arbetsmarknaden där vi personer med nedsatt rörelseförmåga fortfarande är underrepresenterade vilket i sin tur bidrar till både sämre ekonomi och att personer med funktionsnedsättning har 10 gånger sämre hälsa än andra. Nedsatt rörelseförmåga är inte samma sak som nedsatt arbetsförmåga. Arbetet mot diskriminering går hand i hand med att samtidigt uppvärdera människors olikheter till att ses som resurser istället för problem.

Min uppfattning är att jämlikhet måste gälla för alla, annars gäller den inte för någon. Därför kan vi inte heller bara se om vårt eget hus. DHR behöver spela en viktig inkluderande roll i samhället. I ett samhälle där utsatta grupper ställs mot varandra eller börjar graderas efter samhällsnytta enligt subjektiva föreställningar är vi alla förlorare. Därför är jag stolt över det som står på DHR:s hemsida:  ”DHR nöjer oss inte bara med att erkänna principen om människors lika värde. Vi arbetar för att förverkliga den!”. Vi måste vara en aktiv aktör i samhällsdebatten.

Nästa år är det valår och det känns viktigare än någonsin att funktionshinderpolitiska frågor ses som allmänviktiga och får ett större utrymme i den politiska debatten. Det finns ett funktionshinderpolitiskt perspektiv i alla frågor. Det är också viktigt att när vi lyssnar på en politisk debatt kan känna att de faktiskt pratar om oss också.

Vi personer med funktionsnedsättning behöver bli mer aktiva i partipolitiken. Vår fysiska närvaro, som enskilda individer, i partipolitiken blir en påminnelse om att frågorna berör även oss.  Det bor en ledare i oss alla. Vi är alla ledare i våra olika roller och våra olika erfarenheter utgör en viktig bit av DHR:s ideologi och påverkansarbete. En av de sakerna jag hittills är mest stolt över under min tid som förbundsordförande är kursen i ledarskap för kvinnor.  Det är viktigt att vi internt i DHR arbetar aktivt med jämställdhet. Lika viktigt är det att vi inför varje beslut analyserar våra ställningstaganden utifrån ett jämställdhetsperspektiv.

Jag är också stolt över att DHR så tydligt tar ställning för mångfald och värdet av att vi alla är olika. Jag vill tacka DHR Stockholms läns distrikt för att ni i år organiserade DHR:s medverkan i Prideparaden i Stockholm. Jag deltog själv i paraden. Tack också till alla er andra ute i landet som organiserat DHR:s medverkan i lokala Prideparader eller andra former av manifestationer för människors lika värde. DHR tog också ett samordningsansvar för att organisera hela funktionshinderrörelsens medverkan i Mångfaldsparaden i Visby under vår fortfarande helt gångbara paroll: ”Samma fördomar, samma kamp”.

Det är inte bara funktionshinderpolitiska frågor som varit i gungning under de senaste åren utan i många frågor som berör värdegrunder och rätten att få vara den man är.  Våld och hat riktat mot personer för att de anses bryta mot normen måste vi motverka. Här är det viktigt att vi samarbetar både inom funktionshinderrörelsen över organisationsgränserna men också med andra rörelser. Ett ifrågasättande av andra människors existensberättigande för att de avviker från normen är ett ifrågasättande riktat även mot oss. Därför måste vi också motsätta oss varje försök att ställa olika samhällsgrupper mot varandra. Rättigheter får inte handla om pengar. Det handlar om prioriteringar och rättigheter tycker vi ska prioriteras högt. För rättigheter är möjligheter!

DHR måste våga ta plats, våga gå mot strömmen när det behövs och tänka modernt samtidigt som vi håller oss till vår ideologi. DHR, Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, tycker jag är ord som på ett mycket träffsäkert vis beskriver vilka vi är och vad vi gör. DHR är som enda rörelsehinderförbund involverade i ett projekt med förarlösa fordon. Tekniken är redan här. Redan idag finns det bilar som är i princip självkörande. Den nya tekniken kan för oss innebära helt nya förutsättningar och mycket större rörelsefrihet. Om ni frågar mig, om jag skulle känna mig trygg att sitta i passagerarsätet idag i en bil där förarsätet är ledigt så blir svaret absolut ett nej. Men kanske kommer denna teknik om några år innebära en större rörelsefrihet för våra medlemmar och ett fullvärdigt alternativ till färdtjänsten.

Det är viktigt att DHR ser de rättighetspolitiska frågorna i ett större perspektiv och att vi från början finns med i diskussioner och initiativ som syftar till innovativa lösningar. På köpet får vi också fler arenor att arbeta på och andra aktörer att samarbeta med. Samarbete är viktigt och så länge DHR har ett högt förtroende så står många dörrar öppna för oss. Detta ger oss nya möjligheter att påverka.  Just nu pågår en bra dialogrunda som DHR har initierat gällande tillgänglighet och användbarhet i bostäder. Vi träffar olika aktörer, intresseorganisationer och företag, som är av betydelse för bostadsfrågan. Med dessa för vi en dialog för att se hur lika eller olika vi är i åsikt. Om vi kan hitta likheter i intressen och åsikt kan vi få en större tyngd i våra krav ställda till politikerna.

Vi har sedan ett par år tillbaka ett välfungerande samarbete genom Tillgänglighetsarenan som startade som ett samarbete under Almedalsveckan i Visby för att sätta fokus på frågor som handlar om tillgänglighet och användbarhet i bostäder. Detta samarbete har sedan fortsatt och ger resultat även under resten av året i form av exempelvis informationsutbyte och debattartiklar. I Tillgänglighetsarenan ingår ett flertal olika organisationer däribland SPF Seniorerna, Parasportförbundet och Hissförbundet.

Lika viktigt är det med samarbete över nationsgränserna. Sverige påverkas av andra länder och vi påverkar andra. Med ny teknik och bättre transportsätt ökar rörligheten både när det gäller människor och de frågor som påverkar oss. Inom det nordiska nätverket NHF håller vi kontakt och samarbetar med våra nordiska systerorganisationer. Nätverket består av ordföranden i respektive land och en tjänsteman från varje förbundskansli får också närvara. En gång per år arrangeras också ett seminarium i anslutning till en nätverksträff. Ordförandeskapet i NHF är rullande och följer ordförandeskapet för nordiska ministerrådet. Den gångna helgen träffades nätverket på Island och jag mottog där ordförandeklubban för ett år framåt. NHF:s koordinator Gunnar Buvik har fått förhinder och kan inte medverka den här helgen men han har bett mig göra ett ögonblicks ”hattbyte” för att framföra en hälsning från NHF och våra nordiska grannar. Nästa år, på våren, kommer vi i Sverige hålla nästa träff i NHF och då kommer vi samtidigt att arrangera ett seminarium om aktiv dödshjälp. Det är viktigt att vi som förbund inte ryggar för de etiskt svåra frågorna utan tydligt visar var vi står ideologiskt.

I Sri Lanka samarbetar vi för närvarande med lokalorganisationen WOPD i Monaragala-distriktet, ett av landets fattigaste och mest eftersatta områden, kring organisationsuppbyggnad och för ökade möjligheter till egenförsörjning för personer med funktionsnedsättning. I mars 2016 ratificerade Sri Lanka FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning vilket var en stor framgång för funktionshinderrörelsen i landet. Projektet drivs genom funktionshinderrörelsens samarbetsorgan kring utvecklingssamarbete MyRight och bygger på ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter och att stärka varandra som organisationer och individer. Det internationella arbetet var min väg in i DHR och det gav mig mycket bättre kunskap om hur organisationer fungerar och ett helt nytt sätt för mig att se på betydelsen av funktionshinderpolitiskt påverkansarbete.

I slutet av november kommer en delegation från Sri Lanka hit till Sverige och jag ser väldigt mycket fram emot det. Kanske kommer de även att göra ett besök nära er så håll gärna utkik på vår hemsida om vad som händer. Skillnaderna mellan Sverige och Sri Lanka är många. Inte minst när det gäller hjälpmedel. Gemensamt för både Sri Lanka och Sverige tror jag dock är att det finns ett behov av att förändra synsättet på hjälpmedel och i förlängningen på oss som använder dem. Vi användare av hjälpmedel är olika vad gäller ålder, fysik och intressen. Hjälpmedlet är min rörelsefrihet och garant för min delaktighet.

Det är inte trots min funktionsnedsättning som jag deltar i samhället. Det är tack vare mitt hjälpmedel som jag kan göra det! Här har DHR:s regioner en viktig roll att påverka och det finns många goda exempel på att så också görs. Vi gör skillnad både på avdelnings- och regionnivå. För ett par veckor sedan var jag inbjuden till DHR Vänersborgs 60-års jubileum. Det var en fantastiskt trevlig kväll och jag brukar alltid i mina tal vid sådana tillställningar säga hur viktigt det är att vi firar och är stolta över det vi uträttar. För vi gör förändring. Ett lysande exempel är hur DHR Vänersborg drivit frågan om jourservice av elrullstolar, liftar och elektriskt drivna madrasser i Västra Götalandsregionens samråd för mänskliga rättigheter.

Hjälpmedel går förstås inte bara sönder under vardagar och på kontorstid utan kanske i värsta fall på helger eller under semestertider.  Er och alla andra aktiva medlemmar inom styrelser och distrikt vill jag tacka. Ni gör ett fantastiskt arbete för DHR som gör skillnad och inspirerar andra! Jag har sedan september varit ute på en Norrlandsturné. Syftet är att besöka framförallt de avdelningar som sällan eller aldrig har fått något besök från förbundet. Jag har sett mycket engagemang och träffat många fantastiska ambassadörer för vår organisation. Jag har haft givande samtal med avdelningsstyrelser om både organisationsfrågor och framtidsfrågor gällande vårt gemensamma rättighetspolitiska arbete. Det som gjort mig särskilt glad är att många avdelningar efterlyser och vill ha mer engagemang från yngre medlemmar.

En förutsättning för att få in fler yngre medlemmar i DHR, genom att till exempel överbrygga avståndet mellan DHR och Förbundet Unga Rörelsehindrade, är att vi visar att alla är välkomna i DHR.  Åldersvariation i DHR är inget hinder utan en tillgång. Vi har mycket att lära oss av varandra mellan generationerna. Jag vill samtidigt passa på att tacka Förbundet Unga Rörelsehindrade och framförallt förbundsordförande Björn Häll-Kellerman för ett mycket trevligt 30-års jubileum för några veckor sedan. Jag hoppas på ett gott samarbete även framöver.  Jag tycker att våra olika förbund kompletterar varandra väl och med stöd av varandra kan vi driva en rättighetspolitisk påverkan över generationsgränserna.

Förbundet Unga Rörelsehindrade har bland annat gett starka skildringar av hur neddragningar inom den personliga assistansen fått stora konsekvenser för den som vill leva ett aktivt liv på lika villkor som andra. Det är stötande att vi först måste exponeras i en mycket detaljerad och verklighetsfrämmande granskning av våra behov för att sedan tvingas till exponering på nytt i media för att försöka få människorna förstå konsekvenserna av ett negativt beslut om personlig assistans.  Men tyvärr så behövs det och de personer som har orken att göra det, och jag vill här särskilt nämna Nora Eklöv som är generalsekreterare i Förbundet Unga Rörelsehindrade, har varit särskilt betydelsefulla för att debatten om personlig assistans uppmärksammas i media.

DHR har varit med och finansierat Bengt Westerbergs senaste rapport som är en kritisk granskning av regeringens direktiv till LSS-utredningen. I den finns bl.a. ett citat från FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, artikel 28.1 där det står att konventionsstaterna erkänner rätten för personer med funktionsnedsättning till en tillfredställande levnadsstandard samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor. Vi har alltså ett stöd när vi säger att det inte är gott nog att diskutera vad som är gott nog för oss när det gäller rättigheter. Vi ska kräva jämlikhet. Bara det är gott nog! Utforma LSS efter människan, inte människan efter LSS!

Jag tycker att det är viktigt att se utvecklingen inom funktionshinderpolitiken i ett ännu större perspektiv. Känslan är att det görs besparingar lite här och var idag inom funktionshinderpolitiken. Samtidigt ser vi att praxis i handläggningen av många av våra olika insatser förändras på ett sätt som inte speglar verkligheten och riskerar att göra att personer med funktionsnedsättning inte får det stöd de behöver. Förändringarna vi ser borde inte kunna släppas igenom utan att ens ha blivit föremål för en enda seriös partiledardebatt. Det är inte ett ärligt sätt att bemöta väljare i vår livssituation och i vår vardag.

DHR måste medverka till att de funktionshinderpolitiska frågorna kommer upp på samhällsagendan. Fortfarande har Sverige ett gott anseende i att tillgodose människors rättigheter och behov. Men för att bibehålla detta krävs att vi ser på rättigheter som möjligheter. DHR kan naturligtvis inte bara tycka, anse, vara tacksamma eller jämt undra. Vi måste också kräva och agera. Vi har också ett ansvar i att föra fram våra åsikter, skapa debatt och på olika sätt försöka förmedla bilden av hur vi tycker att samhället ska se ut och fungera. Men vi måste hjälpas åt och vi måste hålla ihop som ett förbund. Idag brukar ideella organisationer beskrivas som idéburna organisationer.

Idéburna organisationer syftar till att främja ett värde eller en idé. Det är viktigt att vi tar chansen att detta förbundsmöte skapa enighet kring vår idé om hur vi tycker att samhället ska se ut och fungera, ett samhälle som är utformat utifrån vetskapen om att människor är olika. Därefter är det viktigt att vi alla hjälps åt att skapa engagemang och kraft runt denna idé så att den blir verklighet. Förbundsmötets stora uppgift är egentligen att gemensamt komma fram till var vi som organisation vill vara vid nästa förbundsmöte 2020.

Förbundsstyrelsens målbild är att funktionshinderperspektivet inte längre ses som ett särintresse. Vi tycker att det behövs en nytändning och en statushöjning inom hela den idéburna sektorn. DHR ska leda det arbetet genom att vi visar att vi vill göra skillnad. När det gäller frågor som berör personer med nedsatt rörelseförmåga så är DHR det självklara valet!

Tack!

Print Friendly, PDF & Email