Rasmus Isakssons tal på manifestation

Rasmus Isaksson håller i en bunt papper och väntar på att tala

Förbundsordförande Rasmus Isaksson Foto: Albert Martinsson

Först vill jag bara säga, att även om vi alla säkert hade firat den internationella funktionshinderdagen på ett mer positivt sätt så blir jag hoppfull när jag ser alla engagerade människor som valt att komma hit idag. Engagerade för alla människors lika rätt till delaktighet och självbestämmande. Jag vill att denna dagen ska bli början på att faktiskt vända denna svåra situation till en av svensk funktionshinderrörelses största framgångar.

För vi är väldigt många som vet vad det här handlar om. Att den personliga assistansen möjliggör för människor med funktionsnedsättning att kunna delta i samhället på lika villkor. Att bestämma om och i så fall också när du vill gå på bio, åka iväg och storhandla eller hänga med kompisar ut och ta en öl efter jobbet. Personlig assistans innebär också att kunna gå på toaletten när det behövs, och inte behöva vänta två timmar på att hemtjänsten kommer.

Personlig assistans kan också vara avgörande för om du kan arbeta, vågar ha karriärdrömmar eller om du tvingas tacka nej till ett arbete. Eller om du vågar ta steget att bilda familj och känna dig som en tillräcklig och närvarande förälder till ditt barn och möjligheten att kunna leva så jämställt som möjligt i en relation med en partner.

Det är viktigt att vi med dessa erfarenheter gör våra röster hörda som en motpol mot de oresonliga och verklighetsfrånvarande krafter som idag är ett hot mot denna frihetsreform. Den personliga assistansen måste bli en valfråga och vi måste kräva av politiska partier att bekänna sin inställning till den.

Jag ser på nära håll hur assistansanvändare känner befogad oro inför omprövningar och vetskapen om att deras liv, bokstavligen som ett brev på posten, kan få helt andra förutsättningar.
Det är en oro för att inte kunna fortsätta leva ett liv i frihet, med självbestämmande och delaktighet och en rädsla för att mot sin vilja passas in i ett system av förutbestämda rutiner på andras villkor än sina egna. Vi vill inte bara leva utan också leva ett liv med kvalité.

Jag vill framförallt rikta det här talet till att hylla alla de assistansanvändare som valt att berätta om sina erfarenheter och om vad den personliga assistansen betyder för dem. För uppenbarligen finns det från regeringen och myndigheters sida en stor okunskap, eller kanske ännu värre en oförståelse, för hur viktig den personliga assistansen är, för att människor med funktionsnedsättning ska kunna leva ett liv som andra.

Det är genom att lyssna till dessa erfarenheter som regeringen kan lära sig att personlig assistans inte är någon lyx. Det handlar om demokrati, delaktighet och självbestämmande. Om möjligheten att kunna engagera sig i föreningsliv eller partipolitiskt arbete.

Detta är vad det handlar om! Det är lätt att säga att inga förändringar gjorts i lagen eller att det handlar om att öka träffsäkerheten för vilken insats som bäst motsvarar individens behov. Men verkligheten är facit, inte utdaterade och kritiserade rapporter.

Mitt budskap till regeringen är: Gör om, gör rätt! Lyssna på oss istället: Assistans är frihet! Rädda LSS!

Print Friendly, PDF & Email