Wenche Willumsen tackar för sig!

wenche-willumsen

Efter 23 år som ombudsman på DHR kan Wenche Willumsen se tillbaka på många framsteg. Nu tackar hon för sig.

Det är en bråkig person som den 2 oktober kliver in i livet som pensionär. Ja, bråkig är Wenche Willumsens egen beskrivning av sig själv, men det finns nog många som håller med henne om att det är vad hon är. Hon är alltid lite arg, säger hon, men det är inte något hon skäms över. Ibland tar orken slut, och då finns det vägar – sätta sig och gråta eller hämta kraft i vreden. Det finns ju så mycket att vara arg på. Till exempel ordet ”värna”:

– Jag hatar det ordet. Det är ett tomt ord som myndigheter och politiker använder när de pratar om oss. Man värnar om assistansreformen, till exempel. Vi känner oss hotade och rädda varje gång den blir ämne för utredning. Vi kan aldrig känna oss trygga. Trots det förväntas det att vi ska vara tacksamma.

Wenches liv har präglats av kamp, från barndomen fram till i dag. Redan som 12-åring var hon tydligt motvalls när hon vägrade en operation som läkarna tyckte hon borde göra. Som tonåring blev hon aktiv i elevrådet på Norrbackainstitutet.

– Men från det jag var 20 år och fram till strax innan 30 vände jag mig helt ifrån ”gruppen”. Jag ville inte definieras som en av ”dem”.

Men vid 30 år engagerade hon sig i DHR. Och den yrkesmässiga karriären inom funktionshinderrörelsen påbörjades via Huvudstaprojektet (som blev Bosse Råd och stöd 1987) i början av 1980-talet. Hon var den första att anställas i ett projekt på grund av egen erfarenhet, något som är en självklarhet i dag. Flera projektuppdrag följde, men projektarbetet är egentligen inget för henne. Arbetsprocessen är alldeles för långsam:

– Först tar det ett år att komma igång, och så när det är igång är det snart dags att påbörja ett avslut. Bara det att det kan ta upp till ett halvår att få till en text för en folder.

1993 blev Wenche headhuntad till DHR. Hon tycker att det har varit fantastiska år, och att DHR har varit en bra arbetsgivare. Hon har känt sig väldigt privilegierad som har fått arbeta med frågor hon brinner för – som assistans, bilstöd, nordiska och så småningom internationella frågor. Men hon är som sagt en bråkig person, och har nog inte alltid varit chefens älskling, säger hon med ett skratt.

Wenche har dragit sig för att gå i pension, hon har fyllt 66 år och arbetet ett tag på övertid. Hon känner sig lite sliten, och behöver hämta andan innan hon hittar vad hon vill göra framöver.

– Visst har det blivit bättre, säger Wenche avslutningsvis. Teknikutvecklingen har gett många bra hjälpmedel. Vi syns och finns i samhället idag på ett helt annat vis än förr. Men det går alldeles för långsamt!

Text: Janna Olzon

 

Print Friendly, PDF & Email