Hur är det att bli vuxen och att flytta hemifrån? Detta var ett av de teman som diskuterades under DHRs projekt Din vardag – Vår politik. I denna artikel redovisas några av de åsikter som kom fram under samtalen.  

  

Att bli vuxen och flytta hemifrån är en av de stora händelserna i varje ung människas liv. är det också för den som använder rullstol eller har ett annat funktionshinder som sätter sin prägel på ungdoms- och uppväxtåren.  

 

Att vara ung är att inse att man kommer att bli vuxen; ibland är det ett självständigt beslut att flytta hemifrån eller så säger föräldrarna till att det är dags att skapa något eget. I vilket fall är det för de allra flesta en viktig omställning i livet.  

 

För en person med ett funktionshinder blir barn och ungdomsåren oftast annorlunda än för andra barn. Föräldrarna har vanligen ett större ansvar och ingriper mer i den unges liv. De har en tätare relation på gott och ont. Har man en ett hyggligt gott förhållande till sina föräldrar, en trygg eller stabil familj, kan den kommande flytten vara både trygg och säker.  

 

Men har man en dålig relation kan det vara svårt att få en bra övergång till ett eget liv. Har man föräldrar som missbrukar eller bråkar inbördes, eller om man helt enkelt inte gillar sina föräldrar, då kan det vara skönt att äntligen få komma iväg till skolinternat eller folkhögskola. Man orkar eller kan inte ta konflikter eftersom man i nästa stund måste be om hjälp att gå på toa. 

 

Men förhoppningsvis har man en bra eller i alla fall hygglig relation till sina föräldrar. I alla händelser blir det ett avgörande steg i livet att få en egen lägenhet. Då skall man skapa en ny relation till sina föräldrar. Man kommer inte att behöva svara på frågor från vuxna om kläder, om man har mat hemma eller vad man har gjort i går. Kort sagt man skall bli självständig och skapa en ny relation till sina föräldrar grundat på integritet och respekt 

 

En flytt kan vara den första frigörelsen som kommer mycket tidigare än för många andra ungdomar. Men för andra är det en långdragen process, att flytta kanske inte sker förrän uppåt trettioårsåldern. Det kan innebära att mamma och pappa blir omsorgsgivare samtidigt som den unge vill klara sig själv med egen assistans.  

 

Denna speciella relation med föräldrar som assistansgivare innebär att man hamnar mellan vuxensjälvständighet och känslan av att vara ungdomsberoende långt upp i åldrarna. Att sakna assistans och egen lägenhet gör att det blir svårare att bygga en relation mellan ungdomarna och föräldrarna som båda är tillfreds med. Det blir en ofrivillig eller icke överenskommen relation. Det är såklart inte för alla men för många.  

 

Ett viktigt steg när man flyttar hemifrån är att få lite distans till föräldrarna och att få utvecklas på egen hand utan att passa in i föräldrarnas familjemönster. Det kan innebära något så banalt som att inte behöva svara i telefon när en förälder ringer utan att man svarar när man själv vill.  

 

Det blir något speciellt att byta mamma mot en assistent och få en relation till föräldrarna som inta handlar om hjälp och stöd. Även om man kan ringa till mamma och inte assistenten för att be om råd.  

 

Att bli vuxen kan upplevas som en levande process. Långsamt bygger man upp ett kontaktnät med lärare och skolpersonal. Man lär sig att bemöta och hantera myndighetskontakter och vård- och omsorgs professionella där några kanske kommer att betyda mycket i framtiden. Dessutom träffar man nya vänner i klassen som kanske är i samma situation. Några kanske dessutom blir vänner för alla framtid 

 

Men för en del blir föräldraberoendet kvar ända till den dag föräldrarna blir gamla och kanske skröpliga. Det kan innebära ombytta roller. Det är det funktionshindrade barnet som måste sörja för föräldrarnas väl och ve, ordna med läkarbesök eller skaffa trygghetslarm. I några fall går detta lätt eftersom man kan orientera sig i välfärdsdjungeln.  

För andra kan det vara svårt eftersom man själv varit assistansberoende och inte tagit egna beslut under kanske hela livet och dessutom har fått känna på hur svårt det är att komma till tals med olika myndigheter. 

 

Ett viktigt steg i vuxenblivande är att få ett jobb och kunna försörja sig genom eget arbete. Men för många dröjer det att få sitt första riktiga jobb. De kanske hinner bli både 25 och 30 år gamla. Att komma igång med en karriär kan kännas som en lång väntan. Istället blir det ett antal praktikplatser. Många har dessutom inte haft några tonårsjobb, jobbat för park och natur, inom äldreomsorgen, på kafé eller i butik som många unga gör idag för att tjäna lite extra under studieåren.  

 

För många ungdomar med funktionshinder blir ett vuxenblivande en långdragen process; positivt och negativt. På ett sätt mer negativt eftersom det nödvändiga brottet med föräldrar inte kommer så tidigt som för många andra unga idag. Många blir kvar i känslan av att det finns saker som funkar och det finns saker som inte funkar långt upp i åren och man undrar vad man skall göra den dag då inte mamma och pappa finns.  

 

Men en dag tittar man tillbaka och tänker: nu är jag vuxen i motsats till när jag var liten och där ett funktionshinder har påverkat skolgång, relationer till kvinnor eller män, vänskapsband och vilket yrke man väljer. En ungdom med funktionshinder går igenom samma process som andra bara annorlunda.  

 

/ Per Olof Larsson 

Print Friendly, PDF & Email

Text: ann-marie

Kommentarer är avstängda.