När elrullstolen var i sin linda bjöd vi in en man från Handikappinstitutet att komma och förevisa elrullstolar på Årevidden där vi höll till. Detta var när Handikappinstitutet var i sin glans dagar och inget pennstreck på finansdepartementet i någon regering, hade hunnit stryka bort den resursen.
Han kom med sin buss fylld med flera varianter av dessa stolar för inomhusbruk. Han var en lyhörd man, som såg möjligheter, som spred lugn runt sig och som älskade sitt yrke.
En av deltagarna, en kvinna i 40-årsåldern använde manuell rullstol men kunde inte köra den. Hon hade levt med sitt rörelsehinder sedan hon föddes, hade fått hemundervisning till nöds och hade hela sitt liv bott tillsammans med en något år yngre bror och sin nu åldrande mamma i ett litet hus norr ut i landet. Inget annat umgänge att notera. Hennes vyer hade inte fått berikas särskilt mycket genom åren och ingen i hennes lilla familj hade några förväntningar på henne. Det hade däremot distriktssköterskan som såg möjligheter men som måste få draghjälp att uppmuntra kvinnan. Därför gick kvinnan vår kontaktkurs efter att mamman och brodern kraftfullt övertalats.
I den stora entrén på hotell Årevidden stod nu elrullstolarna till förfogande att prova och mannen från Handikappinstitutet var till hands. Den 40-åriga kvinnan var nyfiken men oerhört rädd och ville inte prova någon stol. Till slut lyckades jag locka henne med att jag kunde sitta i hennes knä och styra. Vi körde omkring länge och väl och hon vågade till slut även hålla sin hand i spaken ovanpå min hand. Till slut var det hon som ensam reglerade både fart och riktning och jag fick löfte om att kliva ur hennes knä. Jag ska inte säga att det tog nästan lika lång tid att sedan få henne att kliva ur stolen till sin egen manuella men inte långt därifrån. När hon väl skulle göra det tittade hon på mig och sa: ”Tänk om jag får en sådan här, då kan jag hemma åka fram till fönstret själv och se vad det är för väder!”
Hon fick så småningom möjlighet att åka fram till fönstret och hon fick flera stora förändringar i sitt liv tack vare kursen och stödjande samhällsresurser på hemmaplan.
Kontaktkurserna bytte namn till ”Visst kan du”-kurser och Ulf Nilsson avlöste sedan Bengt Ohlin. Ulf tog sedan på 80-talet med sig det upplägget in i ett projekt av landstinget och RBU, där han tillsammans med bland annat flera projektanställda med DHR erfarenhet var med att utveckla habiliteringen för vuxna i Stockholmsregionen. Den verksamhet som i dag utvecklats och har namnet Bosse.
/ Birgitta Andersson
