1923 tog Anna Vogel initiativet och startade en kamratförening för att ge röst åt människor med nedsatt rörelseförmåga.
Det var starten på DHR som under hundra år har bidragit till att förändra Sverige i grunden.
Anna Vogel var utbildad sjuksköterska och arbetade som föreståndare vid Göteborgs Vanföreanstalt 1918–1937. På hennes initiativ började tidskriften Svensk Vanföre-Tidskrift ges ut 1923. Anna var redaktör och ansvarig utgivare och skrev i första numrets ledare att syftet med tidningen var att vara en sammanhållande länk för före detta elever på landets tre anstalter för handikappade. Hon hoppades också att tidskriften skulle nå ut även till funktionshindrade som inte haft någon kontakt med institutionerna.
I samband med utgivningen av tidningen bildades även en vänskapsförening för de handikappade, som syftade till att tillvarata medlemmarnas intressen, och även anordna möten och skapa en gemensam röst för dem. Namnet som beslutades var Kamratföreningen de Vanföras väl.
Anna Vogel var omtalad som ganska sträng. Einar Björk utbildade sig till bokbindare vid Vanföreanstalten i Göteborg 1922 och blev kvar där hela sitt yrkesverksamma liv. Efter utbildningen blev han assistent och sedan lärare. Han berättar i 1973 års jubileumsnummer av SVT (Svensk Vanföretidskrift) att det var få handikappade som var med i föreningens styrelse från början, det var Vanföreanstaltens ledning som hade posterna. Einar var suppleant ett tag och han minns: ”Man satt i soffor på fröken Vogels kontor. Och det var ju så högtidligt när man skulle dricka detta kaffe. Man var ju så rädd att man skulle göra bort sig.”
