1990 flyttade jag till Stockholm och i samband med detta sökte jag personlig assistans. Tidigare var hemtjänst det enda alternativet. Jag levde som ensamstående mamma med mina två söner ett antal år, och för oss som familj fungerade inte hemtjänsten optimalt. Särskilt inte på 80-talet när den så kallade ädelreformen med sitt tämligen inhumana regelverk infördes, där vad hemtjänsten icke skulle göras var väl formulerat.
Hemsamariter samlades i morgonmöten och bestämde vad som skulle göras, och jag fick inte vara med och bestämma över hur saker skulle utföras i mitt hem. Det var här dessa matlådor skulle börja att levereras till oss. Anhöriga fick ställa upp utan ersättning och även mina minderåriga barn var tvungna att göra många olika insatser. Med andra ord tvingades man till en levnadsnivå som styrdes av den kommunala ekonomin och politiska ambitioner, snarare än av egna behov och önskemål.
Varje lördag under en längre period satt en kvinna i sin rullstol på torget i Motala och demonstrerade för personlig assistans. Vi var inte bekanta, men jag visste att denna kvinna var gift och hade två barn. För mig var det en utopi och långt ifrån en verklighet som kunde bli sann. Jag läste en artikel i DN om Independent Living i Sverige. För mig blev det en revolutionerande tanke att kunna leva ett självständigt liv oberoende av släkt och vänner.
Detta blev verklighet 1994 när LSS-lagen trädde i kraft. Under 20 år hade jag STIL som assistansanordnare där jag var arbetsledare och höll i rekrytering och samordning av den personliga assistansen. Den personliga assistansen utformades till mina individuella behov och inte utifrån andras beslut. Samma företag jobbade jag även för under 10 års tid. Detta fungerade väl, men min tanke på att utveckla ett eget bolag lockade, vilket idag är Agneta Assistans AB där jag själv är den enda assistansberättigade.
/ Agneta Sandström
