En tillgänglig och användbar miljö är en förutsättning för att vara oberoende och att delta fullt ut i samhällslivet. I ett tillgängligt samhälle är vi fullvärdiga samhällsmedborgare.  Alla människor har rätt att ta plats och vara synliga i samhället. Bristande tillgänglighet är att utestänga människor, både bokstavligt och bildligt.  

Tillgänglighet signalerar att du är välkommen

DHR anser att:

  • Fysisk miljö, information och kommunikation ska göras tillgänglig och användbar för alla. Särlösningar är inte acceptabla.
  • Bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering.
  • Befintliga lagar ska följas.
  • Kontrollinstanserna ska vara verksamma och sanktionerna kännbara för den som bryter mot bygglagstiftningen.

Begreppen tillgänglighet och användbarhet ringar tillsammans in kraven som ställs i svensk bygglagstiftning. Lokaler och utemiljöer är tillgängliga om kan alla ta sig dit samma väg, och väl där röra sig utan att hindras av till exempel nivåskillnader, tunga dörrar eller smala dörröppningar.

Användbarhet betyder att lokaler och miljöer kan användas till det de är avsedda för, och att verksamheten som bedrivs där ska fungera för dem som den är avsedd för. Omvägar, varuhissar eller låsta liftar och per-sonhissar som inte går att manövrera på egen hand är exempel på bristande användbarhet.

Den som är på kurs, besöker en myndighet eller handlar kläder ska kunna använda lokalen precis som alla andra, på ett begripligt och logiskt sätt.

Kalla bristande tillgänglighet vid sitt rätta namn

Bristande tillgänglighet är diskriminering. Sanktioner måste finns mot den som bortser från tillgänglighet och användbarhet. Och den som diskrimineras måste ha möjlighet att få sin sak prövad. Alltför lång tid har gått utan att politikerna utvidgat skyddet mot diskriminering i den fysiska miljön – som redan finns inom arbetsliv och högskola – till att gälla även andra samhällsområden. Bristande tillgänglighet måste kallas vid sitt rätta namn. Det är diskriminering.

DHRs kritiska remissvar på den nya diskrimineringslagen som trädde i kraft 1 januari 2015 där otillgänglighet är en diskrimineringsgrund.

Sverige tjänar på ökad tillgänglighet och användbarhet. Delaktighet minskar utanförskap. Den som kommer in på arbetsplatsen kan arbeta, försörja sig och betala skatt. Den som kommer in i en butik kan handla där. DHRs unika kompetens och erfarenhet utgår från att vi företräder personer med nedsatt rörelseförmåga. För tillgänglighet och användbarhet inom andra områden hänvisar vi till andra organisationer inom funktionshinderrörelsen. Förbundens krav strider inte mot varandra.

Särlösningar är alltid oacceptabla

Särlösningar är oacceptabla därför att de signalerar att olika villkor gäller för olika med-borgare i samhället. Att alla människor inte räknas som lika viktiga och lika värdefulla. Det som är bekvämt för alla är helt nödvändigt för många av oss. Många gånger är tillgängligheten och användbarheten avgörande för om det är möjligt att delta i olika delar av samhällslivet. Därför går det inte att kompromissa om tillgänglighet. Vi måste kunna ta för givet att vi har tillträde till alla delar av samhället.

Otillgänglighet byggs fortfarande in kontinuerligt och permanent i nya hus. Det leder till kostsamma efterhandskonstruktioner – som dessutom blir särlösningar. Vi ser också att byggnader och platser som till en början varit tillgängliga blir mer otillgängliga när de renoveras. Det är extra bekymmersamt.

Kraven på tillgänglighet i bostäder riskerar att sänkas, framförallt i mindre bostäder som studentlägenheter. För oss minskar en redan liten bostadsmarknad. Dessutom blir behovet av bostadsanpassning större. Bostadsanpassning ska göras utifrån var och ens behov, men vi vet att miljontals kronor av bostadsanpassnings-bidraget varje år går till att rätta till rena byggnadsfel.Det här blottlägger också ett mycket kortsiktigt tänkande – kanske kommer dagens studentlägenheter att bebos av  morgondagens äldre?

Hållbara miljöer med design för alla

Kraven på tillgänglighet och användbar-het anger miniminivåer. Därför bör Design för alla vara utgångspunkt när gatumiljöer anläggs och fastigheter byggs. Då blir våra gemensamma miljöer funktionella och estetiska, utan hinder som måste åtgärdas i efterhand. Tillgänglighet, användbarhet och Design för alla är en naturlig del i samhällsplaneringen – och avgörande för att utveckla hållbara miljöer.Den första lagen om tillgänglig samhällsplanering kom redan 1966. 2001 skrevs bestämmelserna om enkelt avhjälpta hinder in i plan- och bygglagen. Hindren skulle byggas bort på en gång, men så blev det inte. 2011 trädde en ny plan- och bygglag i kraft som innebar skärpta krav på kontroll av att bestämmelserna om tillgänglighet verkligen följs.

Ansvaret för bristerna ska tas där det hör hemma. Fastighetsägarna och näringsidkarna har ansvar för att lokaler är tillgängliga och användbara. Byggherrarna, politikerna och tjänstemännen i kommunernas byggnadsnämnder ansvarar för att lagar följs. Staten, kommunerna och landstingen för offentliga lokaler. Det är samhällets skyldighet att utforma och bedriva sin verksamhet så att den kommer alla medborgare till del.

Har du frågor om tillgänglighet i den fysiska miljön? Vi har tagit fram en ”lathund” som du som medlem kan beställa gratis av Vincent Ljungqvist på 08-685 80 40 – eller genom att skicka e-post till vincent.ljungqvist@dhr.se
Är du inte är medlem kostar ”lathunden” 350 kronor.

Print Friendly

Text: DHR

Lämna en kommentar