Hundratals samlades på Sergels torg den 6 september för att protestera mot nedskärningar och bristande rättssäkerhet inom LSS. Talare från flera organisationer inom funktionsrättsrörelsen beskrev en verklighet där personlig assistans blivit ett lotteri och där kostnaderna för att driva assistans inte längre täcks av schablonersättningen.
Jonas Franksson, styrelseordförande i assistanskooperativet STIL, var först ut på den långa talarlistan och han riktade skarp kritik mot Socialdemokraterna och Moderaterna för deras långvarigs nedmontering av reformen. Flera talare, bland dem Henrik Petrén från Fremia, krävde att schablonbeloppet måste höjas och indexeras – något som är nödvändigt för att täcka löner, utbildning och handledning. När ekonomiska medel saknas för kompetensutveckling av personliga assistenter kan det få förödande konsekvenser och bristen på kontinuitet påverkar vardagen.
Flera betonade att LSS inte är en kostnad utan en investering i människors frihet. Talare som Helena Karnström, själv assistansanvändare, och Johan Klinthammar från RBU beskrev hur rättigheter varierar kraftigt mellan kommuner och handläggare. Återkommande var också kravet på att FN:s funktionsrättskonvention ska bli svensk lag.
Från DHR Region Stockholm talade styrelseledamoten Anna Westerberg om sina personliga erfarenheter av ett liv med assistans och vikten av att fortsätta kämpa för LSS-lagens bevarande. Nedan följer en transkription av hennes tal.
"Min fråga inför dagen är: Ett människoliv, vad är det värt? För att våra liv ska fungera så måste den personliga assistansen fungera. Det finns inget alternativ som motsvarar den personliga assistansen. Innan de här fantastiska lagen kom på plats för drygt 30 år sedan var människor hänvisade till institutioner där livet bestämdes av inrutade tider och man fick knappt välja vilka kläder man skulle ha på sig. Den personliga assistansen skulle vara det precis motsatta, en rättighet som säkerställer självbestämmande, delaktighet och livskvalitet. Vad händer om jag inte kan gå upp själv på morgonen? När jag ska laga mat och hur jag ska laga den? Vad händer när jag inte själv kan bestämma när jag ska gå ut och träffa mina vänner över en öl? Vad händer när jag inte själv kan bestämma hur jag ska göra saker i vardagen? Det är därför den personliga assistansen är en otroligt viktig rättighetsfråga, en otroligt viktig demokratisk fråga. Jag är jävligt arg, ursäkta att jag svär, men det borde vara en självklar rättighet. En rättsstat som Sverige gynnas av en lag som gjorde det möjligt att kunna flytta hemifrån, bilda familj, söka och ta ett jobb och kunna utföra det på ett bra sätt.
Höj assistansersättningen och se till att den indexeras så att människor kan leva utifrån sina egna villkor. Under de senaste årtiondena har lagen smulats sönder. Inte på grund av någon i riksdagshuset har sagt nej utan på grund olika av domar.
Det är nu inte ett grundläggande behov att handla, laga mat och duka bordet. Det är ett grundläggande behov att för maten till munnen men vem kan äta utan att ha mat på bordet?
Vem som helst kan hamna i en situation där man behöver hjälp av samhället. Om vi inte har LSS och saknar en garanti för att våra assistenter ska ha bra villkor då finns det ingen garanti för att vi får den hjälp vi behöver. Det här valet är ett viktigt val och för oss är det en ödesfråga. Tack för mig."
Manifestationen avslutades med ett tydligt budskap: stärkt rättssäkerhet, höjd assistansersättning och lika rättigheter över hela landet.
Anna Westerberg under sitt tal på manifestationen.
Deltagare samlas under manifestationen.
Jonas Franksson håller tal.
Yvonne Björkman tillsammans med andra deltagare på manifestationen.