Kollektivtrafik


Här under kan du läsa bloggar som rör kollektivtrafik


En trevlig semesterresa med snöpligt slut (2016-08-26)

I somras reste jag och min son till Göteborg. Det var första gången vi åkte själva på semester med övernattning.

Vi hade några mycket trevliga dagar; även om mina framdäck på rullstolen hoppade av fyra gånger redan första dagen på grund av alla kullerstenar – hur man kan bo i denna stad när man har rullstol är för mig en gåta. Vi gjorde bland annat ett besök på Universeum vilket uppskattades mycket av oss båda.
Dagen vi skulle åka hem var vi på Liseberg och när min son åkte så satt jag och väntade, åker nämligen inte så ofta; glömde det när vi var i Helsingfors för två somrar sedan och fick erfara det i den värsta tänkbara berg- och dalbana.

Hur som helst, när jag satt där och väntade på att sonen skulle åka en attraktion så ringde mobilen. Det var SJs kundtjänst som ringde för att meddela att lyften på vårt tåg hade gått sönder. Han sa att antingen kunde vi ta det tåget med hjälp upp för trapporna vilket jag tackade nej till för jag vill inte att min son ska behöva vara nervös och tänka att mamma ska ramla ner mellan tåg och perrong vilken risk är stor om jag ska försöka gå. Det andra alternativet var att ta tåget två timmar senare som han bokade in oss på med löfte om samma platser.

Senare fick jag biljetterna per mejl; där och då försvann den stor glädje jag hade känt hela resan och byttes till oro. Jag hade nämligen fått en biljett på platsen där en sitter kvar i rullstolen och han hade lovat mig den plats där man flyttar över till säte. Min son då? Jo han hade fått en plats i vagnen bredvid. denna person på kundtjänsten tyckte alltså  att jag skulle lämna en tioårig pojke ensam under tre timmars färd till Stockholm. Till saken hör att min son också har särskilda behov och jag fick försöka vara glad resten av dagen tills det att vi skulle till stationen eftersom jag vet hur han mår när han blir stressad vilket han hade blivit av att få veta detta. Då hade han inte kunnat åka mer saker på Liseberg, hans glädje hade förstörts och han hade frågat mig konstant om:
– ”Kommer inte jag få sitta med dig nu mamma? Är du säker på att du kan ordna så att vi får ändra platser och sitta tillsammans?”
Den frågan kom så klart flera gånger men nu först när vi satt i taxin på väg ut till stationen  då jag berättade för honom och jag lugnade honom så klart med att:
– ”Det här ordnar mamma.” Fast jag inte alls visste om jag skulle kunna ordna det eller ej.
Väl på tåget pratade jag med konduktören och lyckades ändra till platsen där en flyttar över ifrån rullstolen till säte bredvid men det gick inte att ändra plats för min son. Det gick jag självklart inte med på så han fick sitta på sätet jag skulle suttit på och jag satt kvar i rullstolen under de ca 3 timmars färden även om det inte alls är bra för mig utan jag fick ordentligt ont i ryggen men jag tog detta bara vi fick sitta tillsammans.
Ska det behöva vara så här för oss som är föräldrar och använder oss av rullstol? Självklart inte, det är bland annat därför DHR behövs för att kunna ta tag i alla frågor i samhället som gör att vi blir rörelsehindrade och vi måste bli ihågkomna som alla andra i vårt samhälle; i detta fall som förälder.
Vid tangentbordet
Ingela Larsson

Att åka kollektivt borde vara lätt och smidigt år 2016

Alla människor har olika referensramar till saker och ting, så även till ord. Ordet tillgänglighet är ett sådant har jag en känsla av. För de allra flesta innebär det att vara tillgänglig antingen per telefon eller via mejl.

Det kan också betyda att man ska vara tillgänglig för sina vänner, arbetskamrater eller släktingar.

För en viss grupp personer har det här ordet en betydligt större innebörd och det är den jag vill belysa här. Det handlar om personer som på grund av olika förutsättningar är i behov av tillgänglighet i den fysiska miljön för att klara av vardagens bestyr, personer med olika former av funktionsnedsättningar.

Nu kanske det låter som om jag talar om den här gruppen och inte själv vet vad jag babblar om, så är inte fallet, eftersom jag själv är rullstolsburen och beroende av personlig assistans för att få en fungerande vardag att gå ihop.

Att åka kollektivt är ett fantastiskt sätt att ta sig fram på. Förutom att det är miljövänligt är det ett enkelt och trevligt sätt att åka, när det fungerar.

I våras provade jag att åka Roslagsbanan, eftersom jag bor i en kommun där det inte finns tunnelbana. Vilken känsla det var att kliva på tåget som alla andra och sedan få byta några ord med konduktören för att sedan kliva av dit jag skulle. Det går inte att beskriva med ord!

Vid ett tillfälle träffade jag ett par som jag inte sett röken av på flera år, väldigt trevligt att under resans gång få sig en pratstund med bekanta.

För att jag ska kunna stiga på och av tåget finns det en vagn utan trappsteg.

Under hösten som gick och även efter årsskiftet har det vid ett flertal tillfällen hänt att den här tillgängliga vagnen har varit avstängd, vilket för mig innebär onödig planering, eftersom jag måste ta ett tidigare tåg utifall att jag är tvungen att ringa en taxi som kan ta mig dit jag ska.

När jag går in på reseplaneraren ser jag bara om vagnen är tillgänglig, men det finns ingen information när den är trasig.

Att åka kollektivt borde vara lätt och smidigt år 2016

Vid tangentbordet den 15 februari 2016

Anna Westerberg